Letra de Maranita

Jag kom till stranden i november
Där låg en flaska med en pappersrulle i
Det var ett brev från Maranita
Det kom med vågorna med västanvindens dis
Hon skrev: Jag har det bra här
jag bygger mitt hem
Jag är fattig och ensam
men har fått humorn tillbaka
Det är vad jag lever av och dom här
bilderna som jag gör
när händrna inte skakar
Jag flög så högt, så högt, jag flög så långt
Jag flög ända hit med mina änglar
Dom har lämnat mig här nu
och nu är det som om allt plötsligt hänger
på en skör tråd
en tunn skör tråd

På Colombos Avenue strax bakom Dakota
ligger en affär där du kan köpa din framtid
Jag bar den genom parken
där folk åkte skridskor på den frusna dammen
sen la jag den brevid
sängen på hotellet
och åt middag på rummet
Två mörka hålor och spåren i benet
Den lätta skålen som rymde ett liv en gång
Bara gåtan kvar nu i det gula skenet
Uppe i Trump Tower har dom fest ikväll
men nere på gatan sover luffarna
i kartonger i en grop
Om du börjar dra i den med lätta fingrar
en dag så ser du att din livslögn hålls ihop
av en skör tråd
en tunn, skör tråd

Ah lilla Anna, Anita från havet
Hur länge skall vi stanna du och jag
i våra städer?
Mitt liv är gott nu
på andra sidan drömmarna
men mitt hjärta har blivit hårt
som läder

För mycket terror, för mycket våld
För mycket kaos på gatorna idag
Allt far åt olika håll
Benen bränner i köttet
och vi längtar efter djungelns lag
En männska är inget
Ett litet stick, ett litet hugg
och den där muskeln domnar
Och sen rör hon sej inte ett dugg
hon bara ligger där som om hon somnat
Hur många gånger ska vi knuffas baklänges
nerför trappan
vända mitt på bron
När ska vi äntligen förstå
att inget är så starkt
som ljudet från den ton
som kommer från en skör tråd
en tunn, tunn skör tråd som brister